Damn, det där lät nästan lite poetiskt. Den första lyckostunden var inte när jag klev upp imorse och såg att det spöregnade. Inte heller när jag fick tvinga Stella att gå i regntäcke. Hon tvärnitar när hon har det på sig men jag anser att hon har två alternativ; att bli dragen i kopplet runt hela rundan eller släppa sin idé och gå på med löst hängande koppel. Min ickedaltande envishet vann och efter en stund trippade hon på precis som de andra.

 

Nä, den första lyckostunden kom på morgonpasset på gymmet. Jag stod och körde axelpress som första övning då en av instruktörerna kom förbi, gapade och utbrister; men jisses vad stark du är! Gissa om resten av passet gick som en dans. Hela tiden genom axellyft åt sidan och sen bakåt och supersetet med triceps pushdown och smala armhävningar hörde jag hennes ord. Tänk vad så lite kan göra så mycket! 

 

Den andra lyckostunden var när jag med slutkörda muskler kom ut från gymmet och det hade slutat regna och solen började t o m vilja spricka fram. Lycka!